Öronbök.

För ungefär en månad sedan hade Valter öroninflammation, vilket han fortfarande har sviter efter. Karius och Baktus elaka bacill-kusiner hänger fortfarande kvar därinne i gången och lever high-life, vilket ger problem. Problem som V´s doktor hoppas försvinner med nya örondroppar. "2 droppar 2 gånger om dagen", dvs. avgrundsvrål och vilda protester morgon och kväll.
- Slutaaa!!! Det blir ju blött i örat!!! Jag vill ha plastöron!!! ylar han så det hörs till Angered.
Igår kväll var han riktigt trött och ville absolut inte veta av någon öronmedicinering överhuvudtaget. Valter:
- Det känns tråkigt i mitt liv just nu!!!!
Ordagrant citerat. Mitt modershjärta kommer i darr:
- Men älskling! Det var jättetrist att höra...
Valter jämrar vidare:
- Jag vill helst vara en staty på ett torg och inte göra någonting!!!
- ... det skulle du snart tröttna på." kontrar jag.
Får ett morr till svar.
Så: hatade droppar droppas och Valter, och vi, pustar ut. För den här gången. Valter:
- Man måste få vara ledsen ibland, annars sprängs man.

Så sant. Precis det säger jag till honom, för att försäkra honom om att det är helt ok att bejaka sitt känsloliv. Glad eller ledsen. Eller heligt pissed off. Tydligen har han tagit det till sig. Alltid något. Älskade, älskade miniman!