Tidens tand.

Erik och jag hade lunchdejt häromdagen. Vårsolen flödade in genom tjusiga panoramafönster, då jag ser hur E fokuserar blicken på något i min panna.
- Jaaaa...?
- Jo, men, du har som ett rött streck som börjar lite tunt och blir mer markerat mellan ögonbrynen, det...
- Jag veeet.
På en millisekund fattar jag att det är min sur-rynka han har upptäckt. Jag fyller trettio nästa månad. Ett stycke sur-rynka, Congrats! Ge mig hängpucks, gråa strån, mustasch (javisst, ja, det har jag ju redan) eller spruckna hälar men ingen sur-rynka. Kan ju i och för sig döpa om den till sol-rynka, då jag alltid, hela mitt medvetna liv, kisat då jag är utomhus. Då jag knölar ihop ansiktet blir det ett skarpt veck mellan ögonbrynen, som nu uppenbarligen är permanent. Måste ha extremt ljuskänsliga ögon. Och jag är sådärbekväm i solglasögon = rynkexpressen. Så nu har jag, som alltid inombords hånskrattat rått åt rynkkrämer och rynknojjor, börjat smörja ansiktet varje kväll. Visserligen med en budget-"caring face cream" från Apoteket, men ändå. Och inatt drömde jag om att jag blev tillfrågad hur gammal jag är. "Tjugo" hörde jag min mun ljuga, och tänkte optimistiskt att det är jag ju, nästan. Men alla började gapskratta, som ett enda långt, krystat publikskratt from Hell. Uuuuuuumpf! Och inte blir det bättre av att Valter frågar "fanns det TV på din tid?" dvs. när jag var liten... Muääää!

Ja, ja. Jag hävdar iallafall, trots allt, att jag gillar att bli äldre. Med eller utan Marianergrav mellan ögonbrynen. Jopp-hejdi-hejdaaa!

Bild från Aco.