Rapport från Vomitland.

Igår trodde jag på fullaste allvar att vinterkräkan slagit sin lömska klo i mina inälvor. Det var länge sedan jag tyckte så förfärligt synd om mig själv. Spybenägen och kallsvettigt eländig skramlade jag hem på spåvagnen. Målade upp ett skräckscenario om hur jag tömde magen i min nya handväska. Inte blev det bättre av att Stellan sedan gäspade mig rakt i ansiktet, då jag senare låg i sängen. Då snurrade det till rejält. Nya namn på kattsmeknamnslistan är det mycket talande DeathBreath, eller kort och gott Ruttna Mulen. Förklaring överflödig.

Ja, det blev inget iallafall. Kräkeri och spritseri, alltså. Det finns kanske en Gud, trots allt. Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen, var bara och nosade lite i Vomitland. Är löjligt tacksam, och känner mig i skrivande stund näst intill odödlig.