Dialekter och dialekter.

Få dialekter gör mig så lycklig som göteborgskan. Riktig, sjungande göteborgska á la Kurtan. Eller Anton Glanzelius "Ingemar" i "Mitt liv som hund". Jag hade som 9-åring en halvhemlig crush på "Ingemar", så det kan ju också ha bidragit till dialektromantiseringen. Men den håller fortfarande i sig. Kärleken till göteborgsdialekten alltså. Jag ryser och myser och öronen blir lååånga då jag sitter på spårvagnen och vaskar efter den mest utpräglade, lokala dialekten. Många guldkorn finns det. Bäst är, enligt min erfarenhet, folk utifån öarna. Gärna södra skärgården. Jag vet! Jag kan önska mig ett dialektband i födelsedagspresent! Tänk Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang" som ljudbok, uppläst av Lasse Brandeby. Eller Harald Lönnbro. Eller Kent Andersson (synd bara att han är död).

På andra plats kommer gotländskan. Säg "piggsvein" eller "ainbusk" och jag faller som en dreglande fura. Gävle-dialekten är också fin. Rolf Lassgård är en representativ Gävlebo med guld i strupen.
Själv bräker jag på osexigaste småländskan. Försöker hitta någon charm med mina långt-ner-i-strupen-"r"; guaka (på svenska "gurka") och kåav (på svenska "korv"), men det går inget vidare. Jag får finna mig i att gå genom livet och ständigt upprepa mig verbalt, samt artikulera mig i samtal med till exempel myndigheter.
- Var sa du att din adress var?
Nytt tydligt svar, med rrrrrrullande "r".

Enda gången jag inte känner att jag pratar som ett ufo, är vid besök i Hemstaden. Där kan jag tryggt beställa en kåav me´brö´och alla fattar pronto.