... det snöar.

Igår borde jag tilldelats Alla Mammors Stora Tapperhetsmedalj. Eller Utmärkelse för Berömlig Idiotisk Gärning, vilket man nu vill: Jag gick med barnen från dagis med pulka. Inte i min vildaste fanstasi skulle jag ana exakt hur darn jobbig det skulle bli. 2 km i piskande snöstorm, de små vägarna vi går var, nu är jag snäll, dåligt plogade. -6°, dvs. -30° då det blåste också. Allt detta för att jag är en sådan rutinmänniska (går hem med Knotten från dagis varje dag, i ur och skur), och näst intill maniskt noga med daglig, låååång utevistelse. Pulkan hade jag gjort ombonad med en fårfäll och en filt. Den var ombonad cirka 2 minuter. Sedan var den snöfylld. Märta skrek. Valter skrek. Jag... höjde rösten. Snoret sprutade och svetten likaså. Valter halkade. Jag halkade. Och mellan varven kom Valter av sig i sin förtvivlan, då en frestande snövall dök upp. Då stannade vi huttrande till, så han fick leka snömullvad och Snö-Batman. När vi kommit 2/3 på vägen var jag färdig att bädda ner mig i pulkan, och låtsas att jag låg på en strand på Bahamas.
Långt borta såg jag så äntligen Kungsladugårdsskolan (vi bor alldeles intill) likt en räddande hägring. Kölden var förlamande, och då hade jag ändå på mig ullkappa, tre halsdukar, stora mössan, ullpantalonger, benvärmare, raggorna och Graningekängorna. Ett steg till, torka små näsor, och ett steg, blåsa varm liten vante, och ett steg, pepping och dutt... På något mirakulöst sätt kom vi faktiskt hem. Jag kände det som om jag gjort en expedition till Nordpolen, i bikini, och återvänt från de döda. Tydligen och lyckligtvis blev inte barnen fullt lika traumatiserade som jag. Glad och ivrig bad Valter mig i morse att hämta med pulkan idag igen:
- Men ta med den andra pulkan också, så kan jag sitta i en och Märta i en annan. Och så kan du knyta ihop dem! Så de blir ett tåg!
- .... eh. Bra idé, Valter!
Not.