Kalla kårar.

Varje dag då jag hämtat Valter på dagis går vi hem genom en enormt, jättestor kyrkogård. Måste vara stadens största. Vi filosoferar om livet och döden. Valter vill veta hur djupt nere kistorna ligger, vad som händer med de döda kropparna och en massa liknande, helt naturliga frågor. Idag har jag förklarat vad familjegrav är för något ("en massa tanter och farbröder som kommer från samma familj, som får ligga tillsammans när de dött"). Det tyckte Valter lät bra.
Personligen gillar jag kyrkogårdar. Det är spännande att läsa alla gamla, och nya, namn. Se hur länge, eller kort tid, de levde. Fantisera om vad de levt för liv, och förundras över alla gamla yrkestitlar som står ovanför en del namn. Och så alla olika stenar och utsmyckningar. Det är alltid en speciell känsla över kyrkogårdar. Både högtidligt och vemodigt på samma gång. Jag misstänker att Valter känner likadant.

- Mamma!
Vi är halvvägs igenom hela anläggningen då Valter vänder sig mot mig där han sitter på vagnens fotstöd. Märta sitter bakom honom med sin kudde i famnen och tummen i mun.
- Mamma, de var någon som tog mig på nacken.
Han visar var och hur. Drar med sina fingrar längst med hårfästet som är bart, då mössan halkat uppåt. Jag vet att Märta är oskyldig; hon sitter och halvsover och jag har studerat henne ett bra tag. Tycker att det börjar skymma lite väl fort, att vi är lite väl ensamma bland alla murriga gravstenar, och att det blåser väldigt kallt.
- Det var nog inget, Valter. Det var nog vinden... eller nå´t... halsduken som kom emot i nacken. Vill du ha en äppelklyfta?

Rugg, rugg, rugg. Hans påstående kom så spontant och trovärdigt att jag blev ganska illa till mods. Jag hörde på hans röst att han blev häpen själv. Väldigt olustig situation.
Imorgon går vi genom villaområdet hem.