ID-mission.

Idag har jag varit effektiv som få. Det är lätt att vara det, då jag får flänga ensam på stan och uträtta en massa vuxenärenden som samlats på hög. Bland dessa mission numero uno; ta nytt fejsfoto till ID-kortet som blir ogiltigt i januari. Med skräckblandad förtjusning gled jag in i fotobutiken i förmiddags. Redo (så redo man nu kan vara...) för att bli förevigad på ett foto jag kommer att konfronteras med så gott som dagligen, de närmaste tio åren. Jag hade verkligen fixat och mejkat mig inför fotosessionen=tvättat håret samt applicerat den grymt försummade mascaran som nu klibbade på mina fransar. Då sömnen inte varit den bästa inatt (Valter har snarkat och harklat och pratat i mitt öra hela natten) var/är mitt uppsyn en aning... mosig. Svullen. Vad gör man åt sådant? Gurkor och grejs på ögonen, eller vad? Det hade jag iallafall varken tid eller tålamod med i morse. Den finnige killen i fotoaffären knäppte glatt bild efter bild;
- Hö, hö, säg till när du är nöjd! skrockade han då jag efter varje klick fick granska resultatet.
Han måste skämta mig på moppo! Jag nöjd med ett (ansikts)foto på mig själv? Av ren självbevarelsedrift begärde jag fotot i svartvitt. Ansiktsbild i färg går fett bort. Dessutom hade jag haft min varma toppluva över mina nytvättade strån=platt (underdrift) och mycket elektrisk frisyr. Då ingen såg (hoppas jag) slickade jag på fingrarna och försökte frisera mig desperat där i fotobåset. Ett välbeprövat mammaknep.
- Ska´ vi ta den här då? försöker fotokillen efter många "knäpp".
Mitt ansiktsuttryck tycktes ha låst sig i någon slags pokerfejs min. Så det var bara att kapitulera och okeja bild nummer xx. Slutresultatet blev således en ganska tröttsvullen, milt leende Anna med välslickat hår och ack så svärtade fransar.
- Oj! Vad trött du ser ut!" är det första Erik påpekar då jag erbjuder honom ett alldeles nytaget foto att ha i plånboken.
- Zzzzz... ursäkta vad sa du, jag råkade somna (sa jag inte, men nästan).