Denna best of-Electric Banana Band-CD är nu på väg hem till oss. Valter älskar "Maja Piraya"-sången, och nynnar på den all day long;
- Maja min Maja min bitska lilla piraya... från Peruuuuuuu till Biscaya... Vad är Biscaya, mamma?"
Faktum är att han ännu inte hört sången i sitt original, utan bara vi som sjungit den för honom. Men han är helt (piraya) biten. På Universeum i söndags ville han prompt spana in pirayorna och veta allt om dem. Misstänker att han kommer lyssna skivan sönder och samman...
... och så var det sista gången jag lade knivbladet till mixern på diskställets understa hylla. Darn, att jag var tvungen att lära mig det den blodiga och smärtsamma vägen. Där låg det på tork, med ena knivbladet lömskt hängande en bit ner i springan mot diskbänken. Jag skall torka med trasan, och AJ!, blir helt övertygad om att en träflisa från stället skär in under min nagel. Det blöder. Ser att kniven istället skurit över min nagel och nästan delat den på mitten! Gudars vad ont det gör! Och precis då ringer Erik. Och Valter är på toan och vill få rumpan torkad. Ser i ögonvrån att Märtan målar med tusch på köksbordet, då jag skyndar till V, samtidigt som jag har Erik på tråden. Samtidigt som jag blöder från mitt halvt giljotinerade finger. La dolce mammaliv. Valter sympatisnyftar en skvätt med mig då lugnet lagt sig.
- Jag blir så ledsen när du är ledsen, mamma!
- Hjärtat! Jag är inte ledsen! Men det gör tusen-miljaner-baota-ont i mitt finger just nu. Men jättesnart blir det bättre.
- Va bra!
- Eller hur.
Bild från Ginza.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar