Telefoni i förkylningstider.

Vår förkylning fortskrider och tar oss dag för dag genom nya dimensioner av snor-misär. Ingen feber dock, Tack för det. Men i förrgår tappade jag rösten, eller rättare sagt, rösten låste sig i ett obehagligt pipläge. Målbrott grotesque i damvariant. Jag fick liksom trycka ut rösten, vilket gjorde mig anfådd. Vilket i sin tur får mig att låta som när man pyser ut luft ur en fylld ballong. "I-iiiiiiiiiiiiiiiiiiiii-iiiiiiiiiiii!" Fast i ord och meningar istället. Hur jobbigt som helst. Och det är då det naturligtvis händer. Samtal från BVC-Maggan. Hon vill prata med mig, såklart. Och Erik ger mig luren. Som om det vore vilken dag som helst, och INTE misär-jag-är väldigt-inte-prat-vänlig-idag.

- I-iiiiiiiiiiiiiii. (Ja, det är Anna.) Svarar jag och anstränger mig blå för att göra mig förstådd. Hör dock att jag skrämmer halvt slag på BVC-Maggan. Hon börjar prata osammanhängande, upprepar sig och säger fel. Då vi lägger på är jag inte säker på att jag vet vad hon ville. Det blev... lite rundgång.
En minut går, det ringer igen. BVC-Maggan igen. Erik svarar. Hon vill absolut prata med mig. Igen.
- I-iiiiiiiiii. (Hej igen!) Försöker låta käck.
Jaha, jaha, jaha. Får lite mera grepp om vart hon vill komma.
- I-iiiiii. I-iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. (Ursäkta, men jag är så himla förkyld. Därav min skräckinjagande stämma.)
Samtalet avslutas.
Börjar förklara för Erik att om det ringer igen, så...
Det ringer igen. Jo, det är sant. Och det är, Yes Box!; BVC-Maggan. Igen.Jag tar tjuren vid hornen, och fattar luren.
- I-iiiiiiii. (Hej, hej!)
- Ja Hejsan, det här är Margareta från BVC. Hi, hi! Du tror väl inte att jag är klok nu. Men det var en sak jag glömde säga....

Nähä...?

Idag är det mycket bättre. Med rösten, alltså. Den har sjunkit x antal oktaver till en lagom hot Brigitte Bardot stämma. Nu får gärna vinden vända.