Gröna fingrar?

Ett trädgårdsland förvaltas av oss (läs mamman) på gården över gatan. 1,5x1,5 m sly och vippigt ogräs med inslag av jordgubbsplantor och en fighter till citronmeliss. Påminns varje gång jag är där om varför jag inte bor i hus. Varför jag inte har någon längtan till hus. Möjligtvis ett litet primitivt torp i någon öde skogsglänta i en avlägsen framtid, som man kan åka till över helger och få utlopp för sin tillbaka-till-naturen-hang-up, men ett permanentboende i hus? Nej. Vi skulle bli "den där familjen med ödeträdgården" en klorofyllets familjen Addams. Dvs ängsmark istället för gräsmattor samt total anarki i rabatterna. Rosor, kryddor, lavendel, lupiner och tomater huller om buller. Och ogräsets ogräs, kirskål, som man faktiskt kan äta som spenat. Och stora hallonbuskar som får fritt spelrum att prunka kors och tvärs. För hallonbuskar har en förmåga att göra det. Vi hade en, som snabbt blev till tusentals, i trädgården då jag var liten, som höll på att ta över helt. Överallt sköt det upp små hallonskott. Och pappa rensade. Och rensade. Och rensade. Jag är fortfarande helt oförstående varför. Till och med in i garaget växte det små minihallon-buskar. Alldeles albinovita var de, i brist på dagsljus. Men hallonen (på buskarna utanför) var fantastiska; stora som jordgubbar!

Så varför har jag då ett trädgårdsland? För att jag gillar ju att odla. Men är grymt lat. Och inser mina begränsningar. 1,5x1,5 m tillfredställer fullt ut mitt "leka-trädgårdsmästare-behov". Vet jag nu. Förra våren tog jag mig vatten över huvudet. Sådde purjolök, mangold, morötter, gul lök, dill och rödbetor. På 1,5x1,5 m i ren lekmannaiver. Och med min omsorg, eller BRIST på omsorg blev skörden... klen. I våras var jag således realist och sådde en påse Ängsmix, vilket verkligen resulterade i just... Ängsmix. Lupiner, blåklint och vallmo uppblandat med det gamla vanliga vipp-ogräset jag inte kan namnet på, och helt galet mycket tistlar. Kan man äta tistlar...? Kanske om de kokas tillräckligt länge...? Vackert blev det iallafall, i all sin vildhet. Samt jordgubbarna, som tydligen frodades någonstans bland allt annat rufs. I år blev det fyra stycken som åts under tyst andakt (knotten och jag delade dem på plats, efter denna chockupptäckt att det faktiskt, mot alla odds, överhuvudtaget blivit några gubbar alls).

Denna förmiddag spenderades, japp, i trädgårdslandet. Mission: Höströjning. Skulle ha behövt en tröska och en schaktmaskin. Men skam den som ger sig. NulleGull var med och "hjälpte" till. Sög på daggmaskar och slet upp ett och annat vipp-ogräs (måste ta reda på var det heter, det är ganska fint...).
Ansträngningarna förvandlade mig till en mänsklig vattenspridare, men fint blev det. Allt utom jordgubbarna och citronmelissen rök. Fick även tillfälle att inviga mina nya trädgårdsredskap: en überlätt plasträfsa och den efterlängtade kultivatorn. Och till våren skall de ner; hallonbuskarna.

Bilden är INTE mitt trädgårdsland :-), utan hämtad här.