Kroppsvätskor...

Innan E och jag fick knott, hade jag riktigt svårt för... ja, spyor. Kräk. Det räckte med att jag hörde någon annan spy, så blev jag själv alldeles kallsvett och illamående. Jag har för övrigt EXTREMT SVÅRT för att kräkas, till skillnad från vissa som bara behöver hosta till... Då jag väl får maginfluensa och verkligen kräks (medan livet passerar i revy) blir jag nästan traumatiserad efteråt, och ältar själva kräk-ögonblicket ingående med stackars Erik, tills han nästan hotar med skilda sovrum. Sååå, det är med viss förvåning jag noterar vad föräldraskapet kan göra med en kräkofobiker.
Som idag till exempel. Nullan blir bilsjuk och sprutlackerar baksätet med klibbigt morotsspy. Jag är lugn och fin, rider ut stormen med henne (Hon får spy av sig i Gose-kudde-örngottet, Ha,ha,ha!), skulle nog till och med kunnat ha sugit på en glass samtidigt! Och tyckt det varit gott! För att jag tycker så synd om henne. Min mage är lugn, för jag är fullt upptagen med att trösta henne. Fantastico! Hela bilen doftar, i bilstolen skvalpar...ja, ni vet... och det råder allmän misär, men det är Ok. Jag har vuxit med min uppgift, helt klart.

Ha, ha! Från det ena till det andra; Nu väser Valter inifrån sovrummet:
- Praaataaaa!"
Jag kilar in till honom.
- Jag vill att ni (E och jag) skall prata, annars kan jag inte sova!"
Erik läser och jag, ja, bloggar. Tyst men hjärtlig samvaro. Valter vill gärna somna till sorl (jag förstår honom), alternativt att E eller jag ligger inne hos honom tills han somnat, och han får krafsa oss i håret.
Men; omnattning, kuddfluff, pep-talk, puuuuuuss! Jag går ut i köket och sätter på P2.
Verkar funka.
Go´Natt!