Jag ligger under täcket och tycker rasande synd om mig själv; gårdagen avslutades med migrän och morgonen började med kräkanfall. Jag mådde så illa (nu känns det en promille bättre), att det som Ingmar Bergman så fint formulerar det "nästan var intressant". Från en hypokondriker till en annan. Jag tror alltid att min sista stund är kommen då jag mår illa/ kräks (lyckligtvis händer detta sällan). Anser att jag fått en andra chans då jag inser att kroppen inte gått i totalt baklås, utan fortsätter att fungera även efter hulkningarna.
Ute i köket satt resten av familjen och mumsade frukost (aldrig förr har nybryggt kaffe och ostfrallor luktat så illa). Jag hör Märta konstatera läget med spucken morgonröst:
- Mamma "Uäääääck".
Japp. Mamma trés "Uäääääck". Men nu är det som sagt lite bättre. Har till och med lyckats peta i mig några fiskbullar. Som faktiskt smakade... fiskbullar. Så mycket för hungerskänslor. Nu ligger de i min oroliga mage och skvalpar. Mina tummar vitnar av förhoppning om bättring och förmaningar till magmunnen att hålla sig hermetiskt stääääängd. Erik är iväg en sväng med barnen (oj, jag skrev verkligen "barnen" och inte "the Knotts, jag är verkligen sjuk). Vilket betyder att jag måste avsluta, för att riktigt egogotta mig i min konvalescens.
Överst omslaget till Annika Lantz 10-taggar bok "9 1/2 månad". Läs, läs, läs. Min lanterna i mörkret en dag som denna.
Boken finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar