Så var det äntligen dags! Efter många veckors längtan så skulle V och "fotbollspappan" komma iväg på en fotbollsmatch. V´s första någonsin. Det skulle bjudas på det finaste som finns att erbjuda i fotbollsväg (iallafall om man bor i Göteborg), en derby-match mellan IFK och GAIS. 30 000 åskådare på ett mäktigt Ullevi imponerade på V när vi klev in på arenan strax innan avspark. V hejade på IFK och "fotbollspappan" på GAIS.I 45 minuter haglade frågorna:
- Vad är en boll-Kalle? Varför får man gult kort? Vad är en avbytare? Varför blåser domaren? Vad är offside? Varför får man inte svart kort?
Publiken runt omkring oss (luttrade fotbollsveteraner, i blå-vita och grön-svarta halsdukar) hånlog åt den okunniga "fotbollspappan" tappra försök att svara alla frågor.
När domaren blåst av för första halvlek var V trött, en timme efter vanlig nattningstid.
- Är matchen slut nu? Kan vi gå hem nu? Jag kan inte sova när alla skriker så där högt överallt.
Men en apelsin-Mer senare började andra halvlek. De kommande 45 minuterna var intresset för fotbollsmatchen som bortblåst och V fick låna fotbollspappans mobilkamera och jobbade hårt med att dokumentera händelserna runt omkring på arenan.
Matchen slutade 1-0 till IFK och i bilen, på väg hem, satt V och sjöng nöjt på bästa huliganvis:
- Heja Blå-vit! Heja Blå-vit!
- Var det roligt att gå på fotboll? undrade "fotbollspappan" lite deppad efter förlusten.
- JAAA! Det vill jag göra varje match. Kan vi det? Snääälla!



