Något har hänt. Eller rättare sagt, smugit sig på mig under en längre tid. Det startade i våras: kaffe började smaka gott. Inte bara lukta smarr. Tidigare har jag bryggt E´s koppar mycket för att det luktar så mumsigt. Ungefär som man tänder en rökelse. Hela hemmet känns med ens 100% hemtrevligare då man adderar doften av nybryggt kaffe. Men joina E och dricka en kopp? Yack, no! Fram till i våras, då. Med vulgo-mycket mjölk i. Inte dumt. Eller i somras. Med lite mindre mjölk. Inte dumt alls! Eller som nu. Med två delar kaffe och en del mjölk. Standardmjölk, helst grädde. Yes! I´m in love!
Jag är inte där än att jag kräver mitt morgonkaffe, bara nästan. Blir provocerad av tanken på att vara beroende, och det kan lätt gå ett par dagar utan kaffe. Men från att ha varit hängiven té-ofil (älskar fortfarande té) bryter jag nu ny mark, och går från klarhet till klarhet i koffeinets väldoftande land.
Med kardemummamjölkskum (kardemumma mon amour!)
Utan kardemummamjölkskum (okej då).
Med mörk choklad (Gudars!).
Med gammaldags mjölk (oftast).
Utan socker (alltid).
Med grädde (ibland).
Aldrig svart (än).
Ekologiskt (japp!)
Varianterna är oändliga. Och lockande. För numera smakar ju kaffe så förbenat gott! Nästan 30 år tog det för mina smaklökar att fatta det.
Så om mornarna bryggs det nu dubbel kanna här hos familjen. Och inget mera koppsniffande för min del. Numera kaffe-skålar jag glatt med min oäkta hälft (Erik).
Snyggmuggarna är Filippa K´s (deco, svart) för Rörstrand. Bilder från Rörstrand.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar